Jag såg i förmiddags på Efter Tio på fyran. Malou intervjuade en tjej som hade varit elev på Lundsberg. För er som har missat det är Lundsberg ett av tre internat som finns i Sverige. Media har rapporterat om mobbning, kränkande invigningsriter mot barn och vuxna som väljer att inte se. Väljer att ignorera mobbningen från blivande vuxna tonåringar mot minderåriga barn.
Fruktansvärt och vidrigt rent ut sagt. Men det jag vill komma till är att många tror att detta händer bara för att Lundsberg är en privatskola. Att det är på grund av att denna skola inte finansieras av staten som detta hemska händer. Jag såg nämligen att flera hade twittrat om: "Stäng ner privatskolorna!", "Det är för att borgarsvinen tillåter privatskolor!"
Varför skulle privatiseringen ha något att göra med hur folk behandlar sina medmänniskor? Händer inte samma saker på kommunala skolor?

Att privatskolor bara är för överklassen är också ett annat uttalande man ständigt får höra. Jag ser inte mig själv och min familj tillhöra överklassen och både jag och min syster har gått på privatskola (på gymnasiet). Något vi valde för att den kommunala skolan och dess inriktning inte tilltalade oss.
Aldrig har jag märkt så stor skillnad på skolor som jag gjorde vid mitt byte från högskola till gymnasium. Jag kom från Kalmars största högstadieskola, där mobbning och otrygghet var vardagsmat, till en skola som var trevligt bemötande och där du alltid kände dig trygg och som hemma.

Det jag vill komma till är att det handlar inte om en skola är privatägd eller inte. Det handlar om vilka som studerar och jobbar där. Det handlar om folket som finns runt om kring. Det handlar om vår människosyn, hur vi väljer att behandla och värdera varandra. Hur vi väljer att antingen stötta eller störta varandra.
Det är lika rätt med privata som kommunala skolor. Det som är fel är människorna.

Sitter just nu mätt och glad på donkenmat och tittar på Captain America. Jag brukar gilla lite krigsfilmer sådär men den här känns väl lite långdragen. Inte riktigt min typ av film helt enkelt. Jag som annars brukar gilla sådana här filmer, typ som X-men älskar jag ju! Men allting kan ju inte falla en i smaken, så enkelt är det ju :)

I eftermiddag har vi varit på andra träffen med föräldragruppen. Idag var vi inte lika många, några av killarna som inte var med. Men det var en man från råd och stöd på socialen som kom och pratade med oss om vad som komma skall och parförhållanden och liknande. Vi luftade åsikter och tankar hur vi känner och så vidare. Fick också information om att vi kommer få träffa honom senare när bebis är 6 månader ungefär.

Vi pratade bland annat om hur viktigt det är att inte glömma bort kärleken och det tycker jag är viktigt. Det blir lätt att man glömmer att man är ett par och bara ser till den lilla bebisen och bara pratar bebis hela tiden.
Som jag känner nu kommer vi inte glömma kärleken, vi är så sammansvettsade i vårt förhållande så vi kommer aldrig att sära på oss och glömma varandra. Vi gör det här ihop, som ett par. Jag skulle aldrig klara det utan Jerry och jag skulle aldrig vilja göra det ihop med någon annan än Jerry. När det är jobbigt och tufft har vi varandra att gå till istället för att stöta bort varandra. Vi kompletterar varandra och det är därför vi funkar så bra ihop.

Nästa gång ska gruppen till Västerviks sjukhus för besök där och information om förlossningen. Vi som ska föda på Kalmar (vi och ett par till) har ju redan varit på det så nästa vecka blir det ingen föräldragrupp för oss. Gången efter är bara fyra dagar innan bf så vi får se om vi kommer vara där eller inte! Spännande!

En suddig mobilbild från idag, magen är så tjock så hela får inte plats i spegeln längre, haha.

Vaknade tidigt idag med sambon bredvid mig. Alltid lika mysigt att få vakna bredvid min kärlek. Idag är det nämligen så att vi ska till Kalmar och förlossningen för att få se hur det kommer gå till.
Susanne följer med och vi ska hämta upp mamma för lunch också. Blir nog kinabuffé idag också, vi drog en igår Jerry och jag ;) Men det är ju så sjukt gott så det kan man äta två dagar i rad lätt!

Kollade fejjan direkt när jag vaknade idag och fick se att några idioter har härjat i Berga Centrum i Kalmar i natt. Hela BC är förstört och jag känner verkligen för er som drabbas. Så sjukt onödigt att bränna ner något bara för att? Det är ju ingen som tar på sig skulden och står för vad den har gjort, så varför bränna något förgäves? Om det är någon som startar dessa bränder för att personen i fråga vill göra ett statement eller visa sin besvikelse över något, hur ska samhället och dess ansvariga förstå varför personen/personerna gör det när ingen kliver upp och tar ansvar?
Om ni vill förändra något, ställ er upp och säg varför ni gör det! Om det ens finns en förklaring till att man gör något så sjukt och onödigt.
Folk förstår inte vad de förstör, hur mycket de förstör.
Är det bara småglin som inte har något bättre för sig är detta en föräldrafråga. Vart är föräldrarna och de vuxna? Var är förebilderna och beskyddarna? Var är de som ska säga: "Nej, det du gör är fel." Är du så ignorant som förälder och inte orkar bry dig om vad dina barn gör ute om nätterna så ska du nog rannsaka dig själv riktigt noga och ta hjälp utifrån. Det finns folk som vill hjälpa. Skolan är ett exempel på ett sådant ställe.

Bild lånad av barometern

Det är mycket som händer den här hösten och som för den delen redan har hänt. Både på gott och ont. Nytt liv med en ny familjemedlem som blandas med familjemedlemmar som försvinner hos oss och nära och kära blandat med sjukdomar.
Jag skriver inte allt om mitt liv i den här bloggen. Vissa saker vill jag inte delge er med, ser inte meningen med det. Vissa saker tar jag bara med de närmsta, de som bryr sig. De som visar att de bryr sig, de som frågar för att de undrar och inte för att vara artiga.
Jag har kommit fram till att jag ska satsa på de människor i min närhet som bryr sig, och inte bara ser sig själva. De människor som lyfter blicken och ser sin omgivning också. I en relation är man alltid två människor.
Så nu ska jag lägga min energi på människor som ger mig energi istället för att suga ut den. Ibland bryr man sig för mycket för sitt eget bästa.

Hatar den här hostan som jag har blivit med. Tur att det finns läkemedel mot det, men den försvinner ju inte helt. Håler på att koka mig lite tortellini just nu. Älskar tortellini med pesto, myyycket pesto ska det vara och helst tortellinin med bara ost. Yummie!
Kollade på tv förut och då var det en amerikansk talkshow från i julas. Och jag kom att tänka på att den här julen kommer att bli helt upp-och-ner-vänd. Alltså inget kommer bli som det har varit, vi kommer ha en liten son. Det kommer stå julhälsningar från tre personer i vår lilla familj den här julen. Helt underbart, men samtidigt skrämmande. Kan man uppfylla alla önskningar om den perfekta julen, eller blir den perfekt bara för att det är vi? Blir det ångestladdat med tusen saker att fixa och ordna eller hur kommer det att bli? Kommer min son få en perfekt första jul? Eller är det viktigt? Är det ett måste att sätta upp julgranen i år, han kommer väl inte komma ihåg det ändå? Många tankar snurrar i huvudet, men längtan är störst. Nu är det faktiskt bara tio veckor, två och en halv månad, sen är han här vår lilla skatt.

Skulle bara kika in och säga god natt.
Har pratat med familjen i telefon i nästan två timmar ikväll. Alla tre avverkade jag, men inte katten.
Det är så skönt att prata med mamma för hon liksom, hon är min mamma helt enkelt. Hon förstår och ger goda råd. Hon kan mig liksom. Och pappa och syrran med förstås. Saknar dem gör jag varje dag så klart, vissa dagar känns det bara mer och vissa mindre. Och så blir det ju alltid att man saknar mer, och tänker mer när man är ensam hemma.
Önskar att jag hade all släkt och vänner i samma stad, eller att jag kunde knäppa med fingrarna så jag var där på en sekund, inte en timmas bilfärd bort. Önskar att det vore närmare. Önskar att det vore lättare.

Blev lite shoppingtokig igår och beställde hem lite kläder till Knoddas från Ellos. De hade rea så jag kände mig tvungen. Det är så svårt att veta hur mycket man ska köpa. Hur många kläder man ska ha av varje, jag har ju ingen aning om hur fort ungen kommer att växa, eller för den delen hur stor han kommer vara när han kommer ut. Jag vet inte om jag har tagit mig vatten över huvudet nu när jag har köpt så mycket kläder. Hoppas han kommer i dem!

Det som jag har märkt när jag har kikat runt bland alla internetshoppingsidor och läst hos en klok kvinna var att de mest kända och vanliga/billiga (jag köper inte en body för 300:-) så är det bara rosa/rött för flickor och blått/grönt för pojkar. Det tycker jag är riktigt synd. Jag vill inte att min son bara ska gå runt i grönt och blått! Jag vill köpa andra färger till honom också, men ska jag göra det så måste jag betala mycket mycket mer för kläderna än vad jag behöver göra för kläder som är blåa eller gröna.
Jag har hittat byxor i svart och grått, men hallå, det är svart och grått! Det är inga barnfärger!
Gult, orange och röd verkar vara väldigt ovanliga på barnkläder för pojkar.
Jag kanske får surfa runt lite mer och kolla i fler affärer men det här är vad jag har sett än så länge, och det tycker jag det borde bli ändring på. Lite mer färgmångfalld bland barnkläder tack!


Typiska pojk- och flickkläder

Jag var ju som sagt på arbetsförmedlingen idag för ett informationsmöte som var, för mig, helt onödigt. Ett: jag har redan (när jag skrevs in för förra gången på af, hösten -10) varit på ett sådant möte och fått den här informationen. Två: informationen som mötet behandlade var om jobbcoachning vilket jag inte behöver. Det är säkert jättebra för andra människor som inte har den kunskapen som jag har, men varför ska jag då gå på dessa möten?
Så fruktansvärt var det ju så klart inte. Bara ONÖDIGT. För det första så var mötet försenat med 20 min, men så är det ibland, shit happens. Men när det senare visar sig vara ett helt onödigt möte från mitt håll så känns det ju lagom roligt.
Varför mötet då var onödigt, är det för att jag är en besserwisser som tror att jag vet allt? Nej. Jag har lärt mig det innan. Jo i ett ställe som kallas skola! När man läser Svenska C så lär mig sig hur man skriver ett CV och ett personligt brev. Jag har alltså fått betyg på hur väl jag kan skriva ett CV och personligt brev. Och eftersom det betyget inte var IG så betyder det att jag vet hur man skriver ett CV, jag har bevisat min kunskap. En lärare har visat mig och berättat för mig vad man ska framhäva och vad man kanske inte ska detaljera så mycket när det gäller personliga brev. Och det måste vara jättelustigt om jag är den enda i hela Sverige som har läst Svenska C, för jag vet ju att så faktiskt inte är fallet.

Nej, det jag vill komma fram till är att varför lär sig inte fler sig detta i skolan? Borde inte det tillhöra den grundläggande utbildningen att förbereda unga människor inför yrkeslivet. ALLA ska vandra yrkesvägen, det är så vårt samhälle är uppbyggt. Varför lär inte skolan ut hur du söker ett jobb? Att ge de grundläggande kunskaperna? Måste man läsa samhällsprogrammet för att lära sig hur man söker jobb?
Borde inte jobbcoachning ligga i undervisningen i skolan då istället för på Af? Att ha dem som mentorer i skolan?

Tänk så många ungdomar som kanske skulle få jobb om de bara visste hur man skrev ett CV eller uppträder på en arbetsintervju. För vissa människor är det självklart, för andra inte. Jag tycker att vi borde införa för alla elever på gymnasiet en utbildning som förbereder inför jobbsökande och yrkeslivet.
Är det inte bättre att fånga upp unga och lära dem, innan vi puttar ut dem ur boet och låter dem flyga med sina egna vingar?

Men Lasse, hur tänkte du nu? Du är inte bara älskad av storstadsfolket om du trodde det, nej vi andra känner faktiskt för dig också.

Om jag vore rik hade jag bokat dig för en privatspelning och bjudit alla mina vänner. Men nu är jag inte rik och jag vet inte ens vad du tar för en spelning. Antagligen alldeles för mycket.

Men detta gjorde ont i mig. Att se dig är en upplevelse som sitter i hjärtat för alltid. Jag är inte en av dem som står längst fram och hoppar och skriker till alla låtar. Jag står lite längre bak och njuter av din röst, din musik, dina otroliga texter.

Jag förstår att även en sån som du behöver semester. Att du inte orkar hålla på jämnt. Att du inte kan behaga alla. Men jag ville bara säga att jag blev ledsen, för jag vill se dig, uppleva dig och ditt band. Ni gör ljuvlig musik.

Jag tror inte att du förstår vad dina texter gör för oss. Någon gång kanske du förstår, när du inte är du utan du ser dig själv utifrån dig själv.

Hoppas att någon bokar dig någonstans i Småland för vi är många som vill se och uppleva allt det magiska du gör!

Jag har, tråkigt nog, varit en rökare sedan jag var 14 år. Alla mina ungdomliga år har gått åt att röka. I början var det feströkande, sedan blev det smygrökning och till slut som vi alla gör, så föll jag för nikotinet. Helt.
Jag har alltid älskat att röka och aaaldrig velat sluta på riktigt. Rökning har varit en del av mig, en del av Bea. Har jag inte rökt har jag känt att något har varit fel. Som när man går hemifrån utan sin telefon, man känner sig naken.
Antagligen så har jag känt så för att jag har känt att vem är jag utan den där cigaretten? Precis som reklamen ni vet! Och det är ju så underbart med ett bloss, underbart! Men frågan är, är det värt det?

Jag kommer aldrig ta till mig om varningarna om kool, lungcancer och så vidare. Det går inte in i mitt förstånd. Men jag har alltid sagt, hela mitt liv, att den dagen jag blir gravid ska jag sluta röka. Det gjorde jag inte exakt nu. Jag gick ca tre veckor och rökte med mitt barn i magen. Men den dagen jag såg två streck på graviditetstestet, då fimpade jag.
Jag slutade inte av anledningen för min egen skull, utanför mitt barns skull. Men det är för min skull också faktiskt.
Och helvete vad den första kvällen var svår. Jag trodde aldrig jag skulle klara det. Jag var så röksugen, så jäkla sugen! Jag kommer tillbaka till den kvällen nu när jag skriver det här och känner verkligen återigen hur sugen jag var. Det är nu snart en månad sedan jag slutade och jag har varit riktigt röksugen tre gånger om man räknar med den första kvällen. Det trodde jag aldrig. Jag var helt säker på att jag skulle gå runt som en tickande bomb och spricka av röksug. Så blev det inte.

Jag har satt upp ett skräckscenario för mig hur det kommer bli den dagen jag skulle sluta röka. Jag trodde inte på mig själv från början. Jag sa flera gånger att jag kommer sluta, men jag tror inte jag kommer klara det.
Jag hade ju ingen aning, hur kunde jag veta det?
Jo jag ville inte bli av med min vän, cigaretten.
För många är cigaretten en vän. Du tänder den när du väntar, när du är sugen, när du är själv, när du är bland folk, när du är på fest, när du är bakfull. Cigaretten är alltid med, som en säkerhet liksom.

Men mitt scenario blev inte alls som jag hade tänkt mig. Jag har klarat mig toppenbra! Jag har verkligen klarat att sluta röka. Så nu har jag varit rökfri i snart en månad, och det känns för jävla bra.

I did it!

Vi har precis sett två avsnitt av Soppe (förkortning av Sopranos). Så häftiga är vi så vi har smeknamn på serien. Nej men det blir lätt så. Vet inte om det är den stora delen fritid som framkallar sådana smeknamn.
Nu sitter jag och lyssnar på Winnerbäck, ska strax gå och lägga mig.

Jag lagade mat förut. Jag är ingen bra kock. Alltid för mycket av allt. Skulle göra en sås idag, vilket var finurligt av mig, men det blev en redning. Vilket var gott, men det var ju inte meningen. Det blir ofta så med min matlagning, det blir inte som jag hade tänkt mig, men gott ändå. Eller ja, ätbart.
Tog kort på skiten men jag tror inte ni bryr er så skarpt?

Jag önskar jag vore bättre på sådana husliga grejer. Jag är ingen städeska, kokerska eller tvätterska. Jag kan inte baka eller sy särskilt bra. Jag är inte händig i hemmet.
Jag är inte praktiskt lagd över huvudtaget. Jag är en tänkare, skrivare och uträknare.
Jag är teoretiskt lagd. En lat jävel skulle jag kunna kalla det med. Så som jag ser det. Men det skulle inte ge rättvisa till mitt tänkande huvud. Jag är en jävel på skola och sånt. Inlärning och vad det kallas. Snappar upp saker fort som attan, lär mig snabbt. Fattar, hänger med. Men när det ska knetas och knådas då väljer jag hellre att stå vid sidan av.
Jag ska inte bli hemmafru, det är en sak som är säkert.

Såg en annons för en datingsida för gifta och sambos. En sida som alltså uppmanar till otrohet. Ja, enligt mig gör den det.
Visst vi har alla rätt att tänka och handla som vi själva väljer att göra, men att uppmana till otrohet? Hur långt har man då inte gått för att enbart tjäna pengar?
Ja, antagligen så finns det en efterfrågan på något sånt här, det förstår jag också.
Men hur kan man driva en sida som sårar folk? Jag har så svårt för otrohet. Det är ett sånt enormt svek och jag förstår inte varför folk väljer den vägen istället för att avsluta sitt förhållande.
Visst det är väl spännande att vara otrogen. Men känner man inte skuld mot sin partner?
Har man ett öppet förhållande, sure. Och det är väl delvis det den här sidan är till för, men ändå så. Varför kan folk inte vara ärliga om de har "ett monotont förhållande" som den här sidan så fint beskriver det.
Var ärlig, prata med din partner. Red ut problem och inser ni att ni inte är rätt för varandra, gå skilda vägar istället för att såra varandra.
Känns det inte bättre att vara ärlig och uppriktig än att ljuga och bedra?

Ja nu är det snart juletider och det är också snart dags för julkort. Men vem skickar man egentligen julkorten till? Är det närmsta familj och vänner, eller ska man skicka till bekanta eller folk som man inte träffar längre, men man skickar bara för att?
Vad är det som avgör vem man väljer att skicka till?
Jag känner hellre att jag skickar till för många än för få. Jag tycker det är jättekul att både skicka och att få julkort. Jag vill helst att mina ska vara så fina som möjligt, men sen är det klart att man inte kan köpa julkort för flera hundra, det ska ju på ett frimärke också! Eller hur är det det funkar med de där julpåsarna man stoppar julkorten i? Kommer faktiskt inte ihåg, men jag har en känsla av att det ska på ett frimärke för varje kort ändå.

Och när ska man skicka julkort? När ska mottagaren få det? Jag tycker det är lagom i mitten på december, och absolut för tidigt än för sent.
Min pappa har en kompis som alltid skickar sina julkort för sent. Vi brukar få det runt trettondagen. Och så är hans hemgjorda med en väldigt, hur ska man säga, udda humor. Typ Arne Anka? I don't get it men han tycker nog att det är skitskoj.

Visste ni att:
♦ Det första julkortet som gjordes var år 1843
♦ 1875 började julkort att massproduceras
♦ Att skicka julkort blev populärt i Sverige i slutet av 1800-talet.
♦ Den "svenska julkortstomten" är ritad av Jenny Nyström

Lite onödig information :)

God natt allihopa!

Hoppas ni sussar gott i era sängar eller hur ni nu än sover.

Ta hand om varandra och ge hellre kärlek än hat. Är du ledsen, förtvivlad eller arg så se det från den ljusa sidan, var glad åt det dåliga.

Som Butters i South Park säger: Jag hatar inte mitt liv. Jag är glad att det fanns något som gjorde mig lycklig. Att jag är ledsen nu visar bara att jag en gång har varit lycklig och att jag kan bli det igen.

Tänk på det mina vänner!

Har blivit bjuden till klassfest på fredag. Gamla klassen från nian, vad är det nu, 6 år sedan vi gick ut?
Tråkigt nog kan jag antagligen inte komma, eftersom vi ska till Kalmar på lördag på sambofest hos Cissi och Alex.
Och så ska jag följa med Jerry och hjälpa honom i butiken i Vimmerby på lördag. Så jag hinner inte.

Hade varit kul att gå och se vilka som dyker upp. Vad folk gör nu, hur de ser ut, om de är som de var på högstadiet eller om de har mognat.
Tror ni man faller tillbaka i sina gamla roller som man hade i skolan?

Det skulle vara kul att både träffa klassen från sexan, nian och gymnasieklassen, tio år efter man gick ut den klassen. Med lärare och allt och se vad som har förändrats. Om rötäggen fortfarande är dumma i huvudet eller om de har växt upp.
Men ställer folk upp och kommer? Är inte grundskolan ett avslutat kapitel som vi har lämnat bakom oss. Varför träffa människor som man gömt i det förflutna?

Jag känner nyfikenhet att se vad det har blivit av alla. Det skulle vara roligt att gå men som sagt, kan jag inte.
Men ändå blir det inte den här pinsamheten när man sitter där i ring och smuttar på sitt vin?
Man har inget gemensamt längre, ingen skola man träffas i varje dag. Vissa var ju självklart mer än bara klasskompisar, vissa var ju vänner även utanför skolan men jag har nästan ingen kontakt med någon från min gamla klass. Inte ens de som var mer än klasskompisar, det är några få.
Och ska jag vara helt ärlig och det tror jag fler än jag känner, så känner jag inget behov av att veta allt om mina gamla klasskompisar. Det var folk jag kände för att vi gick i samma klass, inga jag valde att umgås med.
Men samtidigt skulle det vara roligt att se hur folk är.
Men nu är det ju helt enkelt så att jag inte kan gå i vilket fall. Men jag tycker det är himla härligt initiativ att ta tag i en klassfest! Bra jobbat :)

Dagen vi slutade nian

Har inte haft tillgång till internet på hela dagen eftersom det har varit något tjall.
Sitter och läser igenom alla bloggar som jag läser dagligen. Dessie, paow, kissies, gaybloggen, kenza, blondinbella, falsksanning, gossips och hugo rosas.

Och vad är det jag läser? Jo det jag läser är att (om ni inte är insatta i bloggvärden eller helt enkelt inte bryr er ett skvatt, sluta läs) Paow har varit otrogen mot Hugo med Nemo från kungarna av tylösand. Paow och Hugo har nu gjort slut, eftersom ja, hon var otrogen.
Blondinbella och Nils har gjort slut efter tre år. WTF, vad händer liksom?

Men det är inte det värsta mina vänner. Det värsta är att JAG Beatrice Klingvall, blir ledsen.
Ja, jag uppriktigt blir ledsen, jag sitter med tårar i ögonen när jag skriver detta.
Och vill ni veta varför det är det värsta? Jo för att det är så lame!
Jag känner inte de här människorna, jag har aldrig träffat eller ens kommunicerat med dem på något sätt, EVER.
Därför är det så lame. Därför känner jag mig så jävla störd.
Hur kan jag sitta och gråta för att några människor som har stora bloggar har gjort slut? Hur sjuk är jag på en skala?
Rör det mig? Kommer det att påverka mig eller min vardag? Svar: nej.

Varför är jag så känslosam? Herregud jag måste skärpa mig. Men just nu vill jag egentligen bara störtböla. Så jag tror att jag ska göra det. Ja, jag ska sätta mig en stund och lipa. Och sen ska jag rycka upp mig och skämmas över mig själv istället. Fy fan så pinsam jag är.
Helst ska jag ha slutat gråta innan Jerry kommer hem igen. Han kommer tro att jag seriöst har något problem.
Och vad ska jag säga? Blondinbella och Nils har gjort slut. Paow och Hugo har gjort slut.
Han vet inte vilka dessa människor är. Varför skulle han? Och varför skulle han bry sig...?!

Men egentligen varför bryr jag mig så? Varför tar jag åt mig? Är det för att jag kan känna dessa personers smärta? Hur hjärtat verkligen brister och går sönder? Hur alla känslor bara väller upp inom en och du kan inte göra ett skit för att få tillbaka personen du älskar. Du kan inte göra något ogjort och du själv har satt dig i den här jävla sitsen. Det finns ingenting du kan säga eller göra. Hjärtat bara värker och du mår så jävla dåligt.

Jag är lame, jag är pinsam och nu ska jag gå och lipa.

Sitter och kollar på Efterlyst med älsklingen. Han är helt slut den lilla stackaren, ligger som en död sill i soffan.

Och Efterlyst får mig att tänka på en grej vi gjorde för typ 10 år sedan.
Jag, Bull, Cao, Soffe, Jim, Bota och Hansson spelade in en teater på Bulls bandspelare. Haha, den var så jäkla klockren.
Cao var kassabiträde och blev rånad av Bota och Hansson. Bull var reporter och skulle rapportera vad som hade hänt, hon började med: "Ja, idag har det hänt en sak..." Haha, klockrent.
Hon slutade med något liknande: "Vet ni något, ring 08 702 00 90" Alltså efterlysts nummer.
Ja vi skrattade så vi grät. Men tänk vad länge sedan det var, vi gick i sexan! Men härliga minnen.

Jag, 12-13 år vid morfars hus på norra Öland.

Sitter och kollar Robinson just nu med mannen. Inget jag föredrar, men jag bryr mig faktiskt inte så mycket måste jag säga.
Robinson dog ut för mig för många år sedan. Jag kommer ihåg den gamla hederliga tiden då det gick på ettan. Då var det något att ha, nu är det inget för mig.
Är det ingen som hajjar när man ska lägga ner? När ett program har passerat igenom tre kanaler, är det inte dags då? Jo det anser jag. Byt koncept. Herregud, kom på något nytt.