Idag tog jag mig en sovmorgon. Brukar annars få lite småångest när jag inte går upp i bra tid. Känns som att hela dagen har flugit förbi när man går upp vid tio, att man har missat allt. Men å andra sidan tänkte jag idag, att hur länge till kommer jag att ha den här lyxen jag faktiskt har nu? Jag kan sova hur länge jag vill, jag har inga speciella tider att passa (vilket också är tråkigt eftersom jag tycker om att ha saker att passa och göra), jag har inget jag MÅSTE göra för annars går jorden under.
Men om två månader kommer det vara en helt annan grej. Då kommer en liten människa vara helt beroende av mig och då MÅSTE jag vara där för honom, hela tiden! Då blir det att passa tider, passa honom. Få livet att passa.
Så jag tar mig faktiskt den tiden och vilar upp mig nu (som jag har gjort de senaste månaderna...) så jag verkligen är fit for fight när bebben kommer. Så jag får sova så länge jag vill, för det mår jag bäst av.
Mår inte bra av bara sex timmars sömn, testade det igår och jag fick gå och lägga mig mitt på dagen för jag mådde så dåligt. Och må dåligt vill man ju inte göra, så varför göra saker som gör att jag mår dåligt? Nej det låter helt fel i mina öron.