Idag är dagen då det var beräknat att lilla William skulle titta ut. Jag som var beredd att gå över tiden. Jag är så glad att jag inte behövde göra det, för sista tiden var jobbig, det var tungt och jag ville så gärna att han skulle vara ute hos oss istället.
Nu har han varit hos oss i elva dagar, men det känns som att han kom hit igår samtidigt som att han alltid har funnits med oss.
I natt var en tuff natt. Wille var jätteledsen och det var riktigt svårt att trösta honom. Vi förstod först inte alls vad som var fel, kan ju vara så mycket! Han kan vara hungrig, det kan vara blöjan, han kan vara trött och så vidare. Till slut förstod vi att det var magknip han hade, tror vi i alla fall. Det känns mest sannolikt. Imorgon ska vi till bvc så då ska vi höra vad det kan vara.
Det var riktigt hemskt att höra sitt barn skrika och inte kunna göra något åt det. Det tåras i mina ögon bara jag tänker på det.
Idag är han mycket gladare och det är så skönt. Men han är nog ett litet nattbarn den där William. Tycker om att rumstrera runt på natten nämligen, till mammas förtret, hehe.