När jag var liten hade jag så lätt att bli kär. Alla killar som tittade på mig blev jag förälskad i. Trodde jag. För när jag var liten visste jag inte vad kärlek var. Och jag visste inte heller att den kunde göra så ont som den ibland gör.

När jag var 15 träffade jag en kille. Jag tror vi hade vår första kontakt på Lunarstorm, som var dåtidens facebook för er som inte var med på den tiden.
Vi träffades en dag hemma hos mig och sen blev vi ihop. Vi gick båda på högstadiet och bodde ungefär en mil ifrån varandra. Jag var jättelycklig och jättekär i den här killen.
Jag kommer inte ihåg kärlekskänslan jag hade för honom. Jag kan inte berätta för er hur det kändes när jag var med honom, för det har jag glömt bort. Och jag kan bara tala för mig själv när jag berättar för er hur bra förhållande vi hade. För jag vet inte vad han tyckte. Men jag vet att jag var otroligt förälskad i honom.

Därför kändes det som att mitt hjärta bokstavligen gick i tusen bitar när han gjorde slut med mig.
Jag kommer aldrig att glömma den dagen, aldrig.
Vi hade då precis börjat gymnasiet och vi träffades utanför min skola. Tanken var att han skulle följa med mig hem efter skolan, men han ville prata med mig sa han. Det var då min värld rasade samman, ja det kändes verkligen så.
När vi hade pratat färdigt ringde jag direkt Bull som var kvar i skolan. Hon förstod inte ett ord av vad jag sa för jag bara tjöt i luren. Jag har aldrig i hela mitt liv gråtit så mycket, över något eller någon.
Jag kom in i skolan och hon tröstade mig. I cafeterian spelades James Blunt - You're beautiful. Det glömmer jag aldrig.

Det dröjde länge innan jag kom över den här killen. Vi hade gemensamma vänner, och vi hamnade ibland på samma buss. Det gjorde så ont att se honom. Jag hatade att se honom. Hatade att se att han hade gått vidare. Vi sa att vi skulle vara vänner, men det blev vi aldrig. Jag blev en pain in the ass för honom och vi hördes aldrig mer.

Nu idag när vi ses så ignorerar vi varandra. Visst är det tråkigt men det är inget jag mår dåligt av. Jag vet inte vad jag skulle säga till honom, vi har inte pratat med varandra på 5 år. Vad finns det att säga? Vill jag ens prata med honom?
Jag vet inte vem han är längre och han vet inte vem jag är. Vi är garanterat inte samma personer som vi var då. Vi är avslutade kapitel i varandras böcker.

---

Den här killen var början på min resa. De säger att man måste pussa många grodor innan man hittar sin prins. Jag har pussat både grodor, paddor och värre där till, men nu har jag träffat min prins.
Jag ser det som att om jag inte hade träffat alla dessa killar, eller om jag skulle gjort något annorlunda, då hade jag inte träffat min älskade fästman som jag har idag. Allting har sin mening.

Tack vare de killarna visste jag att det var kärlek när jag träffade Jerry. Allt de gjort eller inte gjort fick mig att inse att det är hos Jerry jag ska vara. På grund av hur de andra har behandlat mig har jag insett att det är Jerry som är min själsfrände.
Det är Jerry och jag som ska skriva vår egna bok och till sist avsluta det sista kapitlet tillsammans och stänga boken.