Sitter nu klockan nio en tisdags kväll och ska plugga. Stressen hänger över mitt huvud och som vanligt när jag är stressad så blir inget vettigt gjort.
Självstudiedagar i all ära men det gör ingen skillnad för en som inte har "rätt till" barnomsorg. Fast jag visste väl vad jag gav mig in på när jag valde det här i våras. Det ser ljusare ut nu för min del men mörkare på andra fronter. Men så är det väl alltid, med regn kommer solsken och fluga gör ingen sommar, eller?
Nej jag vet inte alltid vad jag har att säga, men ibland kan det bara vara skönt att inte säga någonting medan man säger allt. Bara få skriva utan att tänka på referenser, meningsuppbyggnad eller en sån jäkla rolig grej som sär skrivning (ja, det heter särskrivning).
Önskar för stunden att jag kunde gå och lägga mig bredvid min sambo, fråga hur dagen har varit, klappa honom på kinden och krama honom en stund. Nej det här med småbarnsåren tär verkligen och jag förstår nu varför folk klappade mig på axeln och beundrade mitt hjältemod, studera med småbarn.
Nu har jag nog sagt det jag ville säga, ingenting men ack så mycket. Tillbaka till min studiebubbla. Kram och godnatt
Ingrid
