Idag har varit en rollercoaster. Det kallas pms och vips så blir jag en tonåring och alla ska ta hand om mig och jag är centrum och alla ska bry sig om mig!!!!!! Jag blir en martyr och livet är så piss. Tills jag inser att jag är vuxen och mamma och livet handlar inte om mig längre. Men innan jag inser detta klämmer jag tår på vägen, ibland undrar jag varför det inte blir några blåmärken eller ärr.

Men så stoppar jag mig själv på vägen och säger till mig själv på skarpen. Livet handlar visst om mig och jag har väl lika stor rätt som alla andra jävlar att ha en pissig dag. Jag får vara sur och gnällig, det är okej. Behöver inte visa hänsyn hela jävla tiden. Jag måste få säga vad jag tycker annars så spricker jag.

Jag vill inte vara ung igen, aldrig, det är så mycket man inte vet så mycket man inte kan. Vi pratade om det ikväll, sambon och jag. Hur lite man vet om det som nu är så självklart.

Det jag nu kallar vardag, var förr långt bort och främmande. Att vara vuxen var att tjäna egna pengar, bo själv och handla på systemet. Friheten! Men frihet kommer med ansvar vilket man inte vill eller kan inse när man är 19 år och nybakad student. Men jag har alltid tagit ansvar, tidigare än många av mina vänner.

 

Och så sitter jag och läser om utvecklingspsykologi och betingning och hur sjukt är det inte. När jag lyssnar på gamla låtar med minnen i som jag kopplar till vissa sinnesstämningar så vips hamnar jag i dessa sinnesstämningar. Skrämmande.

 

Ni gamla och nya känningar kanske tycker att jag bara pratar om hur dåligt vissa saker är här. Jag bara pratar inte lika utbrett om de glada sakerna i livet, det gör jag irl. Jag tror inte det är många som har missat hur stolt och lycklig jag är över min son till exempel.

Näe, jag tror helt enkelt att det är att jag har slutat se livet genom ett shotglas.